.

Idag såg jag en död människa för första gången.
Då kom tårarna, när jag dörren öppnades och jag fick se hennes lilla sparvliknande kropp, alldeles stilla och blek. Knutna händer kring en bukett röda blommor, slutna ögon och öppen mun, helt slappad och stilla. Munnen var det mest skrämmande, och händerna. Docklika helt vita och utmärglade kring blommorna. Satt ner på en stol, vågade inte riktigt titta på henne hela tiden. Det var nästan overkligt. Så sade mormor att hon ser i syne, att bröstet höjer sig. Det är vad man är van vid. I nästa mitt andetag ser jag samma sak och jag slås av rädsla. Det är som tiden står alldeles stilla och hon ligger där helt stilla och lugnt. Jag lade min hand på hennes. Helt kalla. Vi har tänt ljus och vi tänker på hennes långa liv. Skulle fyllt 87 1 januari. Skönt att få slut på lidandet, det säger alla. Skönt att mamma och mormor fick vara med till slutet, se henne försvinna, innan vi åker till Teneriffa. Ja, nu skiftas fokusen. Jag måste packa för om 24 h sitter jag på hotellrummet, nyanländ till ön.
Det var skönt att se henne. Även om det var jobbigt var det vad jag ville. Det känns som alla ord är överflödiga. Som jag inte kan göra det rättvisa. Det är bara så ogreppbart att hon är borta på något sett, men nu har jag sett henne. Det var inte som jag trodde. Jag vet inte vad jag väntade mig. Men det var bara... overkligt. Man kände att det liksom bara var ett skal. Jag ska inte berätta mina teorier om vad som händer efter döden, men det som en gång fanns i henne var borta. Som en docka, jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Jag ska sluta. Bara tänka.
Vila i frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0