A little something I wrote in the night

Stjärnhimlen tycks oändlig, mitt jag obetydligt. Den bitande kylan rosar mina kinder och mina kalla fingrar håller krampaktigt i en cigarett. Tystnad och stillhet, röken ringlar sakta upp i oändligheten. Trappen är kall mot min kropp men jag känner mig mer avslappnad än på länge.

Jag hör bara ett litet prassel och när jag vänder mig om står han där nedanför trappen som han kommit fram ur tomma intet. Han ser kall och hård ut, men jag vet att värmen finns där någonstans. Jag ler lite smått och han rör sig sakta mot mig när jag tar ett bloss och blåser ut röken i hans ansikte. Han tycks hålla andan och hans mörka ögon gnistrar till i det dunkla skenet från utebelysningen. Han tar min hand och slänger cigaretten. Hans fasta hand känns skön mot min bara hud och en il av välbehag drar sig genom min kropp. Han kysser mig med sina hårda läppar och jag omfamnar honom så att han glider ner ovanpå mig. Hans hand ner mot min nacke, lutar med bestämd bakåt och grenslar mig. Den hårda stentrappen kall mot min fragila kropp. Han kysser mig innerligt och hans tunga letar sig in i min mun. Inte ett ord, jag behöver inga ord när han är här. Tanken på mina sovande föräldrar bara meter från oss slår mig inte, allt jag kan tänka på är hans läppar, hur väl formade våra själar är efter varandra. Han smeker mig längs med armen, letar sig in under tröjan och jag ryser till av hans kalla hand. Hans tunga stannar till – osäkerhet? – men jag får den i rullning igen. Jag kan inte vara utan honom mer.

Vi gör det. Precis där, på trappen, i den iskalla oktobernatten. Aldrig har jag känt sådan samhörighet med någon och vi hänger oss totalt, orädda för allt. Kastar oss huvudstupa ut för ett stup utan säkring och jag är inte längre rädd. Inte rädd för morgondagen, för mina känslor. Allt är bara helt perfekt. Om det ändå kunde vara såhär jämt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0