[≈]
'In the deepest hour of the night,
confess to yourself that you would die if you were forbidden to write.
And look deep into your heart where it spreads its roots,
the answer, and ask yourself, must I write?'
'Under vinpinade dagar hände det att han gick ned till sjön och stod i timtal och betraktade den,
för han tyckte sig se det återspegla sig på vattnet,
det obegripliga, flyktiga skådespel som hade varit hans liv.'
Jag frågar mig själv, måste jag skriva? Nej, ej heller ja. Orden som lämnar mitt sinne låter sig bearbetas. Orden fast i sinnet blir som en evigt malande kvarn. Skrivande är terapi, oerhört jobbigt men oerhört nödvändigt. Finns det inget lättare sätt?
Under vinpinade och vindstilla dagar står jag vid strandens kant och ånimmer mitt liv. Kanske kan man se det i vattnet, kanske stillheten skänker ro, visar världens storhet och sätter liv i perspektiv. Kanske behöver vi bara en lugn stunds tänkande vid strandkanten ibland. Det är terapi, den bekväma sorten.
Men man behöver båda. Därför jag om nätterna skriver och frågar mig själv, måste jag skriva? Därför jag ibland i vattnet åminner mig livet.
Kommentarer
Trackback
