madge

”Vi tar det här när de andra inte hör: Har du tillräckligt med pengar?” ”Jag har tre hundra. Men du skulle ju betala kabinturen?” ”Här är två hundra.” Jag glider ner två hundra i min ficka. ”Tack.” Ikväll åker jag mot Åre, men även mot Vic. Äntligen ska jag få träffa honom igen, jag undrar hur det kommer kännas. Hur han kommer känna. Nervöst.

Hemma 03.27 efter den galnaste kvällen på länge:

Charlotta är redan på Bongo när jag kommer dit. Jag köper två öl och så börjar kvällen. Träffar Moa, som senare klämmer mig på kuken. Konversationen idag:

”Du gillade det.”

”Du gillade kuken du fick i dig på toa!”

”JAG FICK INGEN KUK PÅ TOA!!... men… lite senare kanske.. heheheheheheheheh Jag minns inte ens hur han såg ut.. var han ful?”

”Ojojoj. Det kan väl inte jag avgöra. Men det var alltså tvillingen? Du skulle tagit båda! Eller det kanske du gjorde?”

Ja, Moa, hon är rolig hon. Vad jag kommer ihåg så såg han väl helt okej ut. Identiska var de så det spelar ingen roll vem av de hon tog. Under kvällen träffar jag även en journalist från Malmö och tre fransmän, som Annie flyr ifrån. ”Rädda mig, fransmannen kysser mig!” Vi försvinner in på dansgolvet, förlorar oss totalt. Jag dansar till stängning, när alla gått och bara Sara är kvar – som jag inte känner så väl, men ack haft så roligt med.

Följer med och äter pizza, snyltar av Saras, mina egna pengar slut – lagda på sprit. Vi sitter på kyrktrappen och slafsar, missar sista bussen med en timma och njuter.

Jag ringer mamma och hon kommer och hämtar mig. Kastar mig i sängen och sover hela natten.

Så kommer regnet och sköljer bort alla ljud – systers gälla skrik, mors arga kommentarer. Ja, även idag kan ingen hålla sams. Regnet börjar trevande och ökar tills ljudet är öronbedövande, när vattnet slår mot taket och böjer grenarna i äppelträden utanför, piskar ner i gräset, rinner i floder ute på gatan. Åh, aldrig har jag välkomnat regnet så.

Det blir Bongo. Hoppas bara jag träffar någon trevlig. Charlotta, en gammal klasskompis jag inte känner så väl, ska dit, och lite annat folk jag känner – det blir nog bra.

     Vic skrev till mig också. Han ska till Skövde i helgen, så när jag åker förbi där ska vi ses en snabbis. Vet inte om jag verkligen vill. Vet hur dålig jag är för folk – att jag bara kommer såra honom i slutändan. Kanske är det ett bra tillfälle att prata? Sen ska jag inte förstora allt som att vi är ämnade att vara – men jag har själv dragits med i det. Han säger att jag var fyra reserver från att komma in på KV…

     Ain’t no big deal.

The Embassy spelar på Bongo ikväll. Tröttnat på att bara sitta hemma. Kräver aktivitet, en spelning vore toppen.

     Men vem mer ska dit? Svara på mina sms. Jag måste ut!

Sova kanske?

Än mer idag är stranden en tillflykt. Systers gälla skrik skär genom väggar, men inte hit. Här existerar bara tystnaden och solnedgången. Är det här vad jag blivit, en dagdrivare och skepnad vid vattenbrynet? 

Hur står man ut?

     En syster som agerar mor och är den värsta gradens bitch, en mor och far som är sura på allting och en bror som aldrig är närvarande. Syster klagar på mors nya GI-diet – säger att hon krymper magen och är en bitch för att hon är hungrig, fast hela familjen egentligen vet att det är syster som är den som inte klarar hungern. Bror har, enligt syster, kört en lätt MC utanför skolan i 100 km/h. Dessutom ska han få ta ut sina fondpengar och köpa en ny moped – för att den förra han köpte för 14 k är isärplockad nu såld för fem, och de pengarna i sin tur lagda på kläder. Ja, då ska han få ta ut 11 k till. Jag säger då det, när jag ville köpa en systemkamera för mina fondpengar var orden huggna i sten: ”Inte innan du fyller 18”. Och så var det med det.

     Men bror står för alla undantag i den här familjen.

I brist på annat tar jag bilen och åker till A6 – kanske finns jackan jag hittade även där? Nej, det gjorde den inte. Jag är inte besviken.

     Det är varmt, närmare 26 grader och luften på köpcentrumet tung. Jag finner inget större nöje i att ensam gå och titta på kläder, allt känns avdankat, gammalt – jag har sett allt redan.

     Jag köper en tidning istället och åker hem och sätter mig i solen.

 

Ställer klockan på tio som vanligt, men går inte upp fören två timmar senare. Trött. Läser tidningen, kollar reklamen – en tryckande huvudvärk, börjar tristessen bli för påfrestande? Behöver något värdefullt att fylla min tid med. Kan inte gå här hemma längre.

     Tvillingarna ställde in sina planer med mig, åter igen. Upptagna, alla upptagna – utan jag. Vad gör jag? 

Jag har kommit till sans med en sak – att jag inte bryr mig. Undrar varför, förbryllande. Har jag en sådan där period då ingenting, verkligen ingenting, betyder något? Jag kan sitta på en strand och glädjas åt en fluga som krälar i sanden, vågorna som slår mot brynet – men inte att jag legat med tre (eller vad det är, vågar inte räkna) personer på cirka en vecka. Det betyder ingenting, lika lite som ett av sandkornen under den där flugan. Skulle man ta bort det skulle inget ändras. Hur kan jag inte bry mig? Hur kan jag göra detta mot mina medmänniskor? Hur kan jag sitta här med sinnesro när jag sårat så många människor, helt medvetet? Trodde jag kände skam, kanske var det bara vad jag tyckte att jag skulle känna och inte vad jag egentligen kände? Eller så gick det över, känslorna mojnade – jag stängde av de, för att inte själv bli sårad, inte känna skam. Avskärma mig istället, det vore inte första gången – och heller inte sista om jag känner mig själv.

Kan man bli mätt på synen? Jag har idag flyttat mig ändå ner till vattenbrynet. Himlen blå, klar med bara några enstaka fluffiga moln, horisonten skarp. Havet (det är något som får mig att tänka på hav trots att det är en sjö) inte lika stilla, en lätt bris ger gåshud på mina armar. Tänder min fjärde cigarett, tittar. Det är perfekt för att varva ner, slappna av och tänka. Jag känner mig obetydlig, nästan osynlig där jag stilla sitter vid vattnet, lyssnar till vågorna och Jónsi and Alex. Musik som inomhus får mig slappna av och tänka underbara tankar, här tar den luften ur mig. Det är så vackert.

     Jag skulle kunna sitta här varje kväll och bara stirra ut mot vattnet, tills väder och vind inte längre tillåter det, tills vattnet frusit till is och snö virvlar över den, tills alla grenar är nakna. En lust att måla väcks inom mig – men har ingen inspiration till motiv. Att försöka måla det mina ögon ser vore omöjligt och skulle bara bli platt och tråkigt. Är det vad jag ska göra nu? När jag inget annat har, att måla? Försöka slå. Åtminstone komma med i vårsalongen? Slå de alla med häpnad. Nej, jag har inte den kapaciteten. Inte längre.

 

Blir piggare när jag får mat i mig. Äter som en häst nu för tiden, ingen klagar. Klagat jämt om hur lite jag äter, de är väl storförtjusta:

     ”Bra att du äter nu!” säger far. Jo tack, jag vet. Har gått upp två kilo också. Finns det något mer störande än kommentarer om hur man äter?

     Nu behöver jag en kvällspromenad – nere vid vattenbrynet. Bara slappna av lite. Här hemma går inte det – syster bitchig som vanligt, låter inte oss andra få en syl i vädret. Propsar på att det finns alternativ och dumförklarar mig när jag nekar arbetet att rensa fisk i Norge. Jag, rensa fisk – tål inte blod, äter inte kött eller fisk och har ingen erfarenhet. Nej tack!

Blir så fruktansvärt trött. Lägger mig på soffan, orkar inte sitta. Tittar på molnen som rusar förbi utanför fönstren.

Jag träffar tvillingarna en snabbis. På bussen möter jag en annan gammal klasskompis och vi pratar om sommaren och framtiden. Hon går också på högskolan, media någonting. Avundas alla som har något att göra. Tvillingarna är glada att se mig, men måste hem och äta och Kicki berättar att hon inte sovit för hon åt för gammal glass igår. En detalj hon kunde undanhållit.

     Jag går en sväng på staden innan jag åker hem – hittar såklart en massa saker jag vill ha, bland annat en trench för två hundra på Åhlens. Den var inte perfekt, helt okej snygg liksom. Kanske skulle man slå till? Jag borde, såklart, inte. Jag köper en baguette på Mackmakeriet istället och åker hem och tittar på Vanity fair.  

Varför gå upp så tidigt, dagarna blir så långa, tiden man bara sitter en evighet. Far mejlade om jobbet på Mc Donalds i Göteborg, kanske. Vuxenutbildningen kunde inte ”bereda plats” för mig i Matematik C. Jag smsar farbror Claes: ”Hej. Det är så tråkigt att inte göra någonting. Köpte en Greatest hits med Echo and the bunnymen och de är verkligen verkligen bra.” Jag höjer volymen och låter mig insupas.

     Vad är på agendan idag då? 

Känner man sig inte fruktansvärt sexig när man ensam i natten står på balkongen och röker?

     Eller är det bara jag?

När man är arbetslös får man spendera dagarna med att söka jobb. Eller i mitt fall, nätterna. Det är på nätterna man har den största viljan och inspirationen. På dagarna gör jag inget, men vips så har jag sökt åtta olika tjänster på fyra olika platser i Sverige när klockan närmar sig midnatt, när alla andra gått och lagt sig – de som har ett liv och en tid att passa morgondagen. Själv har man sovmorgon varje dag – man skulle kunna säga att jag har fredag hela veckan, minus partyt.

Världen är jämnt blågrå – gränsen mellan himmel och vatten nästan utsuddad.  Visingsö vilar som ett streck på horisonten. Vättern stilla, tom så när som på någon enstaka båt långt långt borta och en och annan mås som stilla ligger i tystnad på vattnet. Sitter vid brynet och tittar ut, känner lugnet. Ibland har man tillfällen då man verkligen kan uppskatta sådana här stunder, när allt känns vara i balans – total sinnesro. En bild som får tankarna att skingras och man tyst bara tittar ut och förundras, njuter av världen. Att sitta stilla och dra in rök i lungorna, få den att stanna kvar länge, gå ut i hela kroppen – att vara helt avslappnad så man får den bästa upplevelsen av de alla – det är helt underbart.

     Don’t go for second best baby

     Put your love to the test

     You know, you know, you’ve got to

     Make him express how he feels

     And maybe then you’ll know your love is real

     Express yourself.

 

Att skriva har aldrig varit ett problem för mig, de är de verkliga mötena jag fruktar – att bilden jag ger genom mitt skrivande är mycket bättre än den bild jag skapar i person. Jag har alltid känt mig självsäker när det kommer till att utrycka mig skriftligt, men när jag ska prata med nya människor verkar jag ha någon spärr – jag känner mig obekväm och vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

     Det börjar bli bättre, det är bara lite tungt. Det är något jag får kämpa för, och det är min största rädsla inför Åre – att jag inte ska kunna ge en bra bild av mig själv till alla de människor jag kommer vara tvungen att prata med om jag ska få ett jobb.