Deep into the darkness
Kärlek är att våga vara sårbar. Det är att visa upp sitt hela jag med alla sina sidor och veta att man inte är perfekt, men att man är älskad. Det är att acceptera och respektera sig själv och göra det samma för den man älskar. Kärlek är mod.
Jag har aldrig haft det modet, att låta allt bara vara som det är och handlöst kasta mig mot kärleken. Lita på den jag vill ge den till. Men så har jag längtan efter den, men är för rädd för att våga ta steget. Jag är för feg för att handlöst kasta mig mot ovisshet och sårbarhet. Är rädd för frågan, älskar han mig? Rädd för att bli sårad och lämnad. Rädd också för ensamheten. Men vilken rädsla är värst, den för att jag ska spendera livet ensam eller den för att bli sårad? Egentligen är det samma rädsla som tar sig i uttryck i två olika skepnader.
en dag kommer kärlken marcus! när du minst anar det!