madge

Det är en ödesmättad känsla i luften. Hur mycket väger livet? Det frågar sig den unge mannen när han med tunga steg går genom korridoren mot det låsta rummet längst bort. Han kramar hårt om sin mors hand och känner hur känslorna är på väg att välla över. Det är en enorm rädsla som tagit rot i hans inre, en rädsla för vad som väntar i rummet. Stegen ekar i tystnaden, de få människor de möter har sorgsen blick, en del vilsna och gula av åldern. Är det här livet slutar för oss? Är det här vi ska spendera våra sista dagar inväntandes döden?

Den unga mannen är redan rädd för den, han kramar hårdare kring sin mors taniga hand. Luften är tung men klar och han försöker djupandas för att lugna sig själv. Hans mor undrar för ett ögonblick om han är stark nog, om hon är stark nog, men det är hans egna val och han är vuxen nu. Hennes lilla pojk har vuxit upp och fyllt 19, tagit studenten och börjat frångöra sig familjen. Hon hade frågat alla i familjen om de ville följa med, men han var den enda som ville se henne en sista gång innan hon av jord skulle vara åter. Kanske var hans nyfikenhet större än rädslan för döden, ovissheten om vad som väntar efter detta liv. Han hade funderat mycket på den, hade levt nära den en tid. Hennes död var inte en chock, snarare en lättnad. Hur länge klarar en människa att leva utan minnen, egen vilja och livskraft? Hur länge klarar en människa att ligga ensam i en säng på ett demensboende och vänta på den? Hur mycket ska vi gå igenom innan vi slutligen drar vårt sista andetag, innan världen låter oss gå vidare? Hon har legat här så länge, inte kunnat röra sig, inte kunnat äta. Någon gång måste kampen om livet få ta slut. Hur mycket är ett liv som detta värt? Alla minnen från ett åttiotre år gammalt liv försvunna, minnen om kärlek, motgångar och lycka – vad är man utan de, vad väger livet utan glädjen att minnas det som en gång var? Både den unga mannen och hans mor tänker på detta när de tysta går hand i hand mot rummet.

Han tänker på gårdagen, då hon fortfarande var i livet – då han för sista gången såg henne i livet. Sorgsen, flackande blick i ett utmärglat ansikte och armar tunna som papper. Han ser framför sig hur hon med otrolig skörhet drog täcket över sitt bleka ansik te och gömde sig för livet. Inte en gnista liv i hennes blick, rynkor som vittnar om ett långt hårt liv som snart ska rinna ur henne.

Ekande steg dör ut och framför de är dörren. Det är som tiden står stilla och den unga mannen blickar mot sin mors ansträngda ansikte som med tom blick tittar på namnskylten bredvid dörren som snart skall bytas ut – fler människor står på kö för att spendera sin sista tid i detta rum. En sköterska kommer fram och sticker nyckeln i låset och innan hon vrider om låset tittar hon på de tu med sorgsen blick och från signal från modern vrider hon om och skjuter sakta upp dörren och lämnar den unge mannen och hans mor på tröskeln. De kramar varandras händer och träder in.

Den unga mannen tar ett djupt andetag och det är som världen står stilla. Det är en otrolig stillhet i ögonblicket – en stillhet han aldrig tidigare upplevt.  Den unga mannen och hans mor tar ett steg över tröskeln till dödens rum och den unga mannen grips av panik, hans hjärta snörs ihop av ett anfall av smärta och hans ögon klarar inte mer. Han kan inte blunda, han kan inte se. På sängen inne i rummet ligger hon och hans blick dras rakt ner i henne. Tårarna väller upp ur hans inre och en kyla slås emot honom, en svag lukt av död. Hans mor känner hur hans hand knyter fast sig kring hennes, stannar där krampaktigt och hur han nästan backar av förlamning. Modern tittar på sin mormors kropp, tunn och vit med en grågul skugga över skinnet, och brister ut i gråt. Hon vänder sig mot sin son och de faller i varandras armar. Den unga mannen faller rakt in i hennes varma famn och de kan känna varandras hjärtan slå som ett och han lutar huvudet mot hennes axel, hela tiden med blicken fixerad på kroppen – blicken som sakta suddas ut av tårarna och får kroppen se ut som en grå skugga svävande över sängen. Han undrar för ett ögonblick varför han gjort detta men tanken slås bort av liket. Det är något omvälvande att se en död människa, något ord aldrig kan beskriva för någon som inte självt sett den.

De går med tunga steg mot sängen, fortfarande med händerna tätt sammanflätade. Den unga mannen ser sin mormors mor ligga utsträckt på rygg med händerna i kors över bröstet, död. Hennes smala händer håller en bukett röda julstjärnor. Dessa händer! Huden nästan transperent, vaxgul och hårt spänd över de vita knogarna, vartenda kärl och sena tydligt utmärglad, det är som de vore gjorda av plast, all mänsklighet har lämnat henne. Han tittar på hennes ansikte, de insjunkna kinderna tycks fallit ändå ner i lakanet och hakan som fallit mot bröstet av tyngden, av musklerna som inte längre har någon elasticitet – lämnandes ett svart hål in i hennes inre. Kinderna är nästan blå och det vita håret, välkammat i en sidbena, ger en spöklik inramning till det vaxgula bleka ansiktet och en blågrå skugga vilar över kinderna. All hud har fallit ner och ansiktet är liksom utslätat och näsan framträder som oproportionerligt mot det nätta som en gång var hans mormors mors ansikte, rynkorna som minner om ett tungt liv är utslätade och det är något lätt och flyktigt över kroppen, en syn som förstärker tanken om att döden var välkommen. Modern tänker att hon ser ut som en sparv.

Tillsammans står de bredvid sängen och tittar ner på hennes kropp, tårarna rinnande längs kinderna – en blandning mellan sorg och lättnad i hjärtana. En kamp som till slut fått ta slut, en sorg efter en livslång relation som tagit slut. Den unga mannen sätter sig på en stol och modern tänder ett ljus i en ljusstake med formen av en duva som hon för många år sedan fick av sin mormor och som hon haft med sig tillsammans med ett gammalt svartvitt fotografi av en ung Inez, smått leende med vetskapen om att hela livet ligger framför henne. Tysta sitter de två på varsin sida om kroppen och tänker på livet, döden och denna kvinnas långa liv. Den unga mannen kan inte hålla sig ifrån att inombords le lite smått över att kampen äntligen fått ta slut och att hon äntligen fått gå vidare, men utanpå syns bara tårarna – tårarna som sprungit ur hans hjärta efter den omvälvande upplevelsen att för första gången i livet se en död människa, att se döden på nära håll. Han har aldrig varit religiös men kan inte undgå tanken att det är som om något lämnat kroppen. Allt de säger att det bara är skalet av en människa som lämnas kvar får plötsligt en ny innebörd. Finns det en himmel däruppe?