Den eviga ensamheten
Det är i sömnen han tar sitt sista andetag. Sängen känns evigt stor och ensam i natten, värmen från en kvinna sedan år borta. Här i en etta, som fyrtiosex år gammal ungkarl levde och dog han. I drömmen evigt ensam, evigt på jakt efter kärleken som aldrig kom. Det är i en sådan dröm hans hjärta slutligen ger upp och slutar slå. I drömmen ser han sin bröstkorg höjas en sista gång och sedan… den eviga sömnen, den eviga ensamheten. Mörkret som intar hans själ. I drömmen ser han sin slitna kropp ligga ensam i den alldeles för stora sängen, han ser kroppen vitna och förlora all elasticitet och han ser solen gå upp genom fönstret flera timmar senare. Kanske hade han varit inom räddning om en kvinna delat hans bädd? I drömmen ser han solen gå ner och upp, han skymtar livet på gatan nedanför fönstret gå vidare som om inget hänt. Älskande par som kommer leva hela livet tillsammans, unga friska människor som ännu inte har dessa bekymmer att hitta någon att leva resten av livet tillsammans med. Människor rusande till och från arbeten, en evig trafik som inte tystnar ens om nätterna. Rädslan att livet ska gå vidare utan någon ens tänker på honom kommer till honom i drömmen. Han känner lukten av förruttnelse och död, hur länge ska han ligga här utan att någon upptäcker honom? Veckor går förbi – livet utanför fönstret i evigt kretslopp, i lägenheten bara den eviga tystnaden.
I andra delar av staden ser han i drömmen sina släktingars liv vandra på i samma lunk. Vardagsbestyr – tvätt och disk och städning, tankar vitt skilda från vetskapen om att en släkting lämnat livet. Han ser människor som inte längre har tid för relation, inkörda i gamla hjulspår av vakna, arbeta, laga mat, diska, konflikthantera, sova – om och om igen. Livets verkliga problem gömda bakom en fasad av arbete, ett evigt flöde av arbete om måste göra, barn som måste hämtas. Så när den döde mannens bror äntligen sliter sig från vardagsbestyren för att ringa sin bror svarar han inte. I drömmen hör mannen telefonens gälla signal eka i den tysta lägenheten, flera gånger innan signalen dör ut och återgår till den eviga tystnaden. ”Inte hemma, konstigt” tänker brodern och slänger i iver på luren och återgår till vad vardagsbestyr han såg behövdes göra.
Han ser solen gå upp genom fönstret och solen lysa på hans ruttnande hud. Är det såhär en värdig människas liv ska sluta? Drömmen välter omkull honom och han ser flugor samlas kring ögonen, flugor som biter sig genom huden och lägger sina ägg i hans porer – och dagar senare hur likt pormaskar de kryper ut ur porerna, in genom kroppshålen som redan fräts upp av flugornas bett och han förflyttas in i kroppen. I drömmen känner han hur kroppen kliar av små små fötter, små små munnar som gnager på hans innandöme och han känner stelheten i kroppen, likstelheten, dödens dräkt och han känner rädslan övermanna honom och föra honom in i ett totalt mörker.
Han faller på ett hårt golv och öppnar ögonen. Med svett längs med ryggraden ligger han på mage på det hårda trägolvet som räddat honom ur drömmen.
