madge

Jag har läst ut Vägen av Cormac McCarthy, som enligt kritikerna är: "Ett skoningslöst mästerverk." (Aftonbladet) "Det senaste decenniets bästa roman." (The Times) "Vägen är en oerhört förtätad och suggestiv roman." (Tidningen Vi) "...en omskakande och gripande berättelse om ondska och godhet..." (Uppsala nya tidning). Jag tror nog att jag ofta håller med kritiker, men inte här. Vägen är en dystopisk berättelse om en namlös far och pojke som vandrar genom ett nerbränt Amerika med kusten som mål. De vet inte vad som finns där, och man får aldrig reda på vad de tror finns där. Ingen bakgrund ges, varför detta land är bränt. Vi vet att det varit så i år, och boken har ett par minnen från det förflutna men den ger inget djup till berättelsen. Man känner inte så mycket för karaktärerna, mest för pojken som trots sin okända ålder känns som väldigt liten men ändå tappat all livsglädje. Ett liv levt i denna aska, alltid på Vägen. Mycket av romanen känns som upprepning, monoton sade jag till Johan när han frågade vad jag tyckte. Men sanningen är att det aldrig når ett crescendo, slutet liksom bara kommer och man tänker, jaha, det var det. Boken har såklart en del bra poänger, men överlag känns det som jag kunde gjort det bättre själv. Hahaha.

Börjat på Öken och hoppas på bättre läsning. Nobelpriset må betyda mer än The Times?