madge

Om det inte vore för att mammas pass gått ut så hade jag varit på Teneriffa på söndag. Hon fixar ett nytt imorgon och jag hoppas på en restresa veckan efter. Ett miljöombyte är mycket välkomnat.

Pratat med mamma och pappa ikväll. Min gammelmormor ligger på dödsbädden, alla mediciner är borttagna och hon får morfin och är nästintill apatisk. Jag har inte träffat henne på evigheter och nu är frågan om jag ska träffa henne innan hon för alltid går bort. Jag är nog rädd. Rädd för döden och smärtan att se henne. Jag har varit med om ett dödsfall i mitt liv och det var ett barn, det här är annorlunda: naturligt men ändå hemskt och på något sätt mycket mer skrämmande än att bara gå ur tiden på ett hjärtslag. Naturligt är det väl inte, inte Alzeimer. Det är på något sätt mycket mer lidande i att ligga fast i en säng ett år, inte kunna göra sig förstådd längre, inte reagera på något utom beröring och tal. Jag vet inte om jag vill se henne så, kanske hindras jag av min egen rädsla, vet inte om jag kommer ångra mig när hon är borta, att jag aldrig fick ta adjö. Men låt oss säga såhär, om jag hälsar på henne så känner hon inte igen mig, hon vet att någon är där men hon går inte att prata med, det vore för min egen skull, för att få något slags avslut. Men frågan är om jag vill. Jag ska sova på saken. På något sätt känns det som att jag borde, men jag vet inte...