madge

”Jag vet var Daniel har sina cigaretter.”

Säg något min syster inte vet – den nyfikna syster som lägger sig i precis allt, hackar sig in i min mobiltelefon och läser min sms, letar genom skrymslen och vrån för att hitta något att använda mot en. Hon tar ner skolådan från min brors hylla och öppnar den – fyra paket cigaretter. Hon måste ha letat efter dem, hur skulle hon annars hitta dem?

Det är något man får lära sig i det här huset: privatliv – det existerar inte.

Jag kunde – skulle – varit i London nu, om allt gått enligt planerna. Kanske haft en framtid på gång. Istället sitter jag här hemma, dricker vin och tittar på årets film – Slumdog millionaire. Det är en sådan där film som får mig att hålla andan i upptakten, tar min kropp i besittning och inte släpper mig ur sitt järngrepp.

Nu är filmen slut, och jag tänker på det – att jag kunde varit där nu. Sovit på Mr Fs soffa… Upptäckt staden, gått på nattklubbar, besökt museum, och såklart sökt jobb – ja, om det ändå vore så bra!

Man på gränsen till nervsammanbrott. Nu orkar jag inte mer. Nu raseras allt. Det sura äpplet har blivit förruttnat och förgiftat, lämnat en bitter eftersmak allt för länge – nu är det dödligt.

Nej, nu klarar jag inte mer. Jag måste bort, vila upp mig och börja gro på nytt. Låta våren ta tag i mig – trots att hösten precis börjat sitt krigståg över landet. Måste skapa nya tankar, positiva små gröna kvistar, låta fågelkvitter driva bort demonerna. Låta mungiporna dras upp, inte hänga i ett fast tillstånd, inte tänka onda tankar om allt – och alla.

Vad ska jag ta mig till? Ta bilen och i ilfart köra till Göteborgs flyplats och ta det där planet till London som jag har biljett för? Nej. 0 kronor på kontot. Det fungerar inte. Fjällen om tio dagar, får försöka hålla ut.

Far slänger upp dörren. Min första tanke var att det var syster, men det var jag inte. Oberörd sitter jag vid datorn, spelar min musik.

”Jag tänkte jag skulle skrämma dig!”

Well, du misslyckades.

Mor klagar på mig idag igen. ”Vad har du gjort idag då? Sovit?” ”Du kan inte duscha så, du förstör hela golvet!” ”Du gör ju ingenting här hemma, hur tänker du egentligen?!” ”Vad fan är det för fel på dig?” Ni är mitt problem, min familj.

Pratade med morfar. Den 14:e åker vi till Åre, han ska få mig att arbeta. Åtminstone gör jag ju något då. Om det blir fint skulle jag dock vilja vandra i fjällen – kanske Issjödalen, kanske Sylarna, åka upp på Skutan, fika på Åre Bageri och bara mysa, läsa böcker och rymma från verkligheten som kallas livet.

Skickat David 12.05: Är du jättesur på mig?

Mottaget 12.07: Nej, jag blev bara chockad. Jag var jättefull och trodde typ vi var tillsammans. Haha.

Skickat 12.09: Oj.. Ja. Förlåt i alla fall. Jag smsade men du svarade inte och så har både Eleni och Moa sagt att du blev jätteledsen och typ sur… Jag förstår ju det liksom och förlåt.

Mottaget 12.10: Ja, jag hatar dig.

Mottaget Vic 01.40: Kan inte sova! Tänker bara på att jag vill ligga i en säng med dig! Inte en hård trappa, kall parkbänk, eller stressig stund i en soffa! Längtar efter dig!

Man säger att människor med bristande kontroll över sitt liv har större risk utveckla ätstörningar. Jag har alltid varit en kontrollmänniska, men nu rinner all kontroll ur mina fingrar. Är det därför jag försöker ta kontroll i min vikt istället? För att känna att jag kan kontrollera något?

Är det för att jag mår dåligt? Idag kunde jag inte titta på tv för syskonens högljudda bråk och mor undrar än en gång vad det är som är fel med mig eftersom jag är sur hela tiden. Konstigt att man blir sur i ett hem så är så kärleksfullt och problemfritt, där alla älskar varandra och uppmuntrar varandra med jämna mellanrum. Det är verkligen konstigt.

Det kommer göra mig sjuk, och det snart om inte något drastiskt händer snart. Men allt kommer väl gå utför – bror blir inspärrad någonstans för häleri, mor och far drivs längre isär av pressen, stressen och tillslut skiljer de sig, säljer huset och allting går åt helvete. Jo, jag är optimistisk.

Jag har inte brytt mig om det innan, inte på väldigt länge. Lagt allt det där bakom mig. Men nu kommer det tillbaka. Det var flera månader sedan nu – känns det som – som jag gick upp två kilo, två kilo som jag behållit och säkert ökat. Har inte brytt mig om det, förutom den gång jag ställde mig på vågen och märkte det. Jag har mått bra hela sommaren, hade någon period när allt kändes tungt och min kropp ville ge upp – men jag tror de där två kilona gjorde allt bra.

Nu känns magen svullen och rund. Jag mår inte bra längre. Känner att de där kilona måste bort. Börjar känna mig tjock… Jag minns när jag skröt om att jag vägde 48 kilo en gång efter jag varit sjuk – nu är det flera år sedan – och hur jag önskade att jag vägde det jämt. 6 kilo från min kropp, det skulle vara alldeles för mycket – nu är det tio…

Jag mår inte längre bra av det. Vill inte vara besatt av vikten så som förut. Det gick aldrig till överdrift, men den var en besatthet. Nu väger jag mig knappt längre, rädd för att se siffrorna. Det är bättre om jag bara lever, struntar i siffrorna och känner efter istället. Får bara ångest av det, vill gå ner.

Varför kommer det här nu? Jag vill må bra, trivas med den jag är… Vill fokusera på framtiden och kärleken.

September. Den första stod solen högt på den blå himmelen, värmande jorden till underbara 25 grader – nu öser regnet ner. Hösten har kommit. Rummet börjar redan skymma, allt bli mörkare. Med regnet kommer känslorna, allt blir mörkare när sommarnätterna lider mot sitt slut. När jag inte längre kan sitta på stranden och känna solen mot min hud, se den gå ner över Bymarken framåt åtta.

Vad ska hända med min framtid? Kan inte bara sitta här längre. Alla mina pengar slut… Hoppas på napp i Åre. ”Då är ni för unga, alla 19-20-åringar super ihjäl sig sin första säsong.” Och om alla tänker så? Hur ska det då gå? Sådana fördomar har jag inget till övers för. Han kan glömma att jag vill jobba för honom även om han skulle ge mig ett jobb. Nej, jag tar vad som helst just nu…

Mottaget Vic 18.29: Det är helt jävla sjukt! Jag pratade precis med hon som kom in som reserv och hon var nummer 14! Var inte du nummer 15?

Indeed I was.

Bror är i trubbel igen. Men jag undrar om nu det inte är värre än någonsin. Köpt en stulen moped, åkt fast – nu har han egen advokat och förhör efter förhör. Var ska det sluta? Häleri… maxstraff två år fängelse. När jag sitter och tittar på tv ringer han upp någon i systers mobil: ”Håller du på med min syrra? Hur gammal är du?” Han fortsätter en stund och är dryg. Jag tittar nerför trappan, ett flak öl och några tomma ölburkar… Cigarettlukt. 15 år och full, på en vardag klockan två…

”Förlåt om det känns som vi ignorerar er. Vi mår dåligt av det här, jag och mamma,” säger far vid matbordet. ”Mamma fick ju ett stressanfall igår, hon hade ont i hjärtat. Vi orkar inte det här mer, vet inte vad vi ska göra. Ingen mår bra av det här.”

”Nej, verkligen inte,” tillägger jag.

Orkeslös. Gör ingenting.

Madonna i högtalarna dygnet runt, sitter. Söker några jobb. Hur ska det gå?

Allt känns som en dröm, de senaste dagarna. Åre. Alltihop. Här är jag igen, på stranden – blickar ut över vattnet och den nedgående solen. Jag sitter här tills solen gått ner, snart är det slut på de här kvällarna.

Jag kliver ombord på tåget. Underbara liggvagn, äntligen får jag ligga ner, med kudde och filt. Jag drar ner persiennerna och släcker alla lysen, somnar direkt.

Tillbaka på Åre bageri. Hela förmiddagen spenderades här, åt en dyr frukostbuffé, drack både juice, kaffe och te. Satt på fårskinnen i fönsterkarmen, ömsom läste och tittade uppåt mot Skutan. Jag sitter där i säkert fyra timmar, för trött för att orka göra något annat. Åh, vad jag vill jobba här.

Vid tolv rör jag mig in mot staden, sitter lite vid internet på Holiday Club, tittar upp på torget. Staden är död så här års. Några enstaka människor sitter på torget, annars dött. Inte alls som om vintrarna.

Jag köper en fralla, yogurth och Pucko och sätter mig inne i Holiday Clubs lounge. Vill bara somna, för trött för att orka sitta. En dag av väntan, det är vad det är.

Tjugo i två är jag på mässan, folk håller på att packa upp – göra sig i ordning för mötet. Jag pratar med en dam från Arbetsförmedlingen som ger mig några tips och småpratar lite.

Jag pratar med olika arbetsgivare, en del går bättre än andra – Edsåsdalen är en av de bättre, där jag känner att jag fick tillräckligt med tid utan att allt folk hade kommit än. Vid två var hela hallen fullsmockad och man kunde knappt röra sig i det minimala utrymmet. Det blir på något sätt svårare att prata med folk när det är så mycket folk, men jag presenterade mig åtminstone för de som intresserade mig. Hoppas jag gjorde ett bra intryck. Själv tycker jag inte det är min starka sida, första intryck. Kände mig ganska osäker, men jag hoppas på det bästa.

Jag står vid ett bord och hör en annan nittonåring prata med en restaurang som söker personal. Arbetsgivaren frågar killen hur gammal han är, ”19”, och hans svar är förargelseväckande och jag häpnar. Är det sådana folk är här uppe? Fördomsfulla och generaliserande…

”Då är ni för unga, alla 19-20-åringar super ihjäl sig sin första säsong.”

Jag ljuger inte när jag säger att jag inte sovit en blund. Nu har det ljusnat och mitt hopp lämnat mig.

Det blev en natt av tänkande, vridande och konstiga upplevelser. En natt av oro, och inte den minsta sömn. Vet inte ens om jag var i närheten av den. Satt tyst i mörkret och kände vagnens rörelser, tittade på de tre andra personer i min hytt som sov, klappade lite på hunden som tagit plats på golvet när den gnydde oroligt. Totalt mörker utanför. Var är jag?

Men nu är jag snart framme i Åre. Snart ser jag de fjäll jag så känner. Dags att piggna till. Kaffe. Frisk luft. Jag sträcker på mig.

Sova? Nej. Jag känner mig pigg och vaken, sömn är vad jag minst saknar. Jag har beslagtagit två platser, skönare men långt från bekvämt. Hytten är släckt, jag den enda vakna. Vill inte åka hem igen om tjugo timmar, vill stanna i Åre ett par dagar, sova bekvämt. Jag har ingen ro här. Kanske för mannen som luktar sprit som blev avslängd i Uppsala, kanske för hunden… Det är något som inte känns tryggt.

Tystnad omkring mig, bara tågets framfart genom huvudstaden hörs, bullrande och rasslande, gungande. Pröva att blunda. Kanske kommer sömnen om jag bara försöker.

Trygg?

Totalt mörker utanför fönstret. Obekvämt. Försöker hitta en skön ställning i den gungande tågvagnen. Sisådär tio rimmar kvar. Ryggen kommer vara död, känna mig som en zombie.

”Vågar jag ge dig mitt hjärta?”

Jag vet inte vad jag ska svara. Jag ler, kysser honom istället. Du borde inte göra det, jag kommer bara såra dig.

Jag är nervös när tåget närmar sig Skövde. Följer klockan när minuterna passerar. Perrongen närmar sig och mitt hjärta slår snabbare. Jag ser honom, nästan sötare än jag minns.

Vi åker hem till honom, han gör te och vi sitter långt från varandra och småpratar stelt om Åre och Göteborg. Fnittrar, jag och mina mm - som han älskar. Det känns konstigt att träffas igen, såhär. Jag kan inte slita blicken från hans vackra ögon.

”Ska vi sätta oss i soffan?” frågar han.

”Ja.”

Mellanrummet försvinner och jag kysser honom. Vi faller i varandras armar och ligger där och kysser varandra på soffan i hans föräldrahem, som han flera gånger ursäktar för sin mors stil. Tittar in hans blåa vackra ögon och ler inombords - undrar hur hårt han fallit för mig, hur mycket jag kommer såra honom...