Tystnaden
Jag hör dörren slå igen bakom henne och tystnaden inta rummet igen. Ibland är den det bästa jag vet, när det är sådär tyst att man kan höra tystnaden. Höra vibrationerna i luften och känna känslan av riktigt ensamhet, isolering från allt. Jag tänker på fjällen, hur jag ljudlöst glider fram på långa skidor över den gnistrande snön och jag ser hur solen träffar varenda en av de miljontals snöflingor som var för sig kastar iväg ett spektrum av ljus mot mitt ansikte som är vänt mot solen för att lapa in varenda stråle. Platån ligger långvida framför mig och jag stakar mig fram över den som ett vilddjur på jakt efter bete. Här uppe är luften kristallklar och kall och lungorna älskar när den kalla luften letar sig ner i de och sprider sig i kroppen, ansiktet älskar kontrasten mellan bitande iskyla och en värmande aprilsol. Jag stannar upp och lyssnar. Lyssnar på tystnaden och bara njuter av den storslagna vyn över fjällen. Alla dessa berg jag växt upp med och vaknat till många morgnar, några av de bestigna om somrarna. En ripa flyger upp från under en gran och får mig att hoppa till. Dess röda ögonbryn fladdrar till i skyn innan den försvinner.
smakprov
Kommentarer
Trackback
