madge

Han har något innerligt i ögonen. Det är som en blick i hans mörka ögon är som att se in i hans själ och jag kan se allt lidande han varit med om. Där finns kärlek och ljus men ack så mycket lidande. Hans blick är stilla, bränner in i min och jag sugs in i dem. Som två stora hav som dränker allt. Då visste jag. Jag var kär. Två trasiga själar som möts i dunklet, vävs samman och för alltid sedan oåterkalleligt en och samma. Vem är denna man som tagit ett järngrepp kring mitt hjärta? Jag vet det inte än, men jag ser ända härifrån att han är annorlunda. Han är inte som någon annan jag sett, aldrig har någon lagt ut sin själ sådär i en enda blick. Aldrig har någon ens kunnat fästa blicken i min, hålla mig i sin makt. Ingen människa har haft den inverkan på mig. Här sitter jag ett rum ifrån honom och känner hur jag måste prata med honom, ha honom. Åtrå, jag kan inte beskriva det bättre. Allt omkring stannar upp de där sekunderna innan han till sist viker undan och reser sig upp. Kommer han hit? Jag märker hur mitt hjärta börjar rusa och andningen – nej, han går. Innan jag hinner reagera är han borta.