Thoughts in the dark
Inatt låg jag vaken en stund. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. På New Moon kände jag hela tiden en Deja vu känsla. Det var som om jag sett filmen förut, och det var inte känslan av att bara ha läst boken, det kändes verkligen som jag HADE sett den innan... Kan det vara så sjukt att jag drömt hur allt skulle vara, eller finns det flera dimensioner? En dimension där jag redan sett filmen? Det kan jag inte tro på. Det är bara sjukt läskigt och jag orkar inte mer.
Jag såg på LA Ink för någon dag sedan och då var det en kille som tatuerade in att han hade diabetes. Han sade att det började med att han kände sig konstig och hans syn blev helt suddig. Jag frös till is. Just nu, och många andra gånger blir mitt ena öga suddigt och jag kan inte se ett skit! Det är olika vilket öga det är. Jag blev skiträdd och han berättade att han svimmat och hållt på och nu fick ta 6-8 sprutor om dagen. Jag blev och är livrädd att jag har diabetes. Jag föreställer mig när jag är hos doktorn och får min diagnos, hur jag bara skriker och gråter och kastar mig mot något att spetsa mig på. Något att ta livet ifrån mig med. Hur ska jag kunna leva och ta 6-8 sprutor om dagen när jag vägrar och ens titta på en? Hur ska jag kunna leva?
Jag tänkte också på att jag aldrig gör någonting längre, hur ingenting är roligt längre. Mitt liv består av facebook där jag sitter hela dagarna. Jag bara sitter där och glor och gör ingenting. Just nu är jag inne i någon konstig period av ingenting, jag söker inga jobb, jag kan inte sova och sitter uppe till ett innan jag lägger mig, min kropp vill inte hänga med och allt är bara negativt. Vänner hör inte av sig, jag hör inte av mig och hörs vi planerar vi saker som aldrig blir av. Någon gång ibland går jag ut på Bongo men det är inte så roligt det heller längre.
Jag tänkte hur allt kretsar kring min bror nu, efter allt som hänt. Hur jag alltid varit osynlig och hur jag alltid blivit tillsagd om allt när bror gör precis samma saker men får göra de. All oförsåelse. Att jag mår dåligt för att jag inte får jobb, men det är inte bara det. Det är allt. Jag vill inte hoppa från en bro men allt känns bara så meningslöst... Som att jag inte har något att leva för längre...
Jag tänkte på Alva idag. Hur jag aldrig kommer glömma när jag var barnvakt åt henne och jag rensade maskrosor från gräsmattan och låg på en fårfäll i majsolen med henne och hon skrattade och log. Det är nog det sista minnet av henne, åtminstone det starkaste. När jag tänker på det blir jag helt varm och ledsen. Jag saknar Alice. Hon kommer hit på söndag och det ska bli så mysigt att få träffa henne. Jag var ju inte med på hennes dop heller så det är jättelängesen.
Nu ska jag nog ta och lägga mig i sängen och lyssna vidare på Norah Jones eller så kanske jag tittar på Ugly Betty...
Kommentarer
Trackback
