Döden
Igår natt läste jag den starkaste beskrivningen av döden jag någonsin sett. Den var såklart skriven av Clézio i boken Öken, som jag fortfarande tar mig igenom. Jag tänker citera, och för er som inte orkar läsa fetmarkerar jag det viktigaste. Det är ett under att jag kunde somna. Men jag tror inte man kan förstå denna text om man inte själv sett en död människa. Hade jag inte sett en död människa i höstas hade detta inte varit så starkt, nu har jag det och texten gav mig ångest och tårar.
"Men herr Ceresola sover inte. Det ser man på hans kläder, fortfarande samma svarta kostym, samma skinande blanka skor; men rocken sitter lite på sned och kragen sticker upp i nacken och Lalla tänker att den ska bli skrynklig. Det vilar en grå skugga över åldringens kinder och haka och han har blå ringar kring ögonen, som om någon hade slagit honom. Lalla tänker ännu på gamle Naman, då han låg på golvet i sitt hus och inte längre kunde andas. Hon tänker på honom så intensivt att det under några ögonblick är Naman som hon ser ligga på sängen med ansiktet utslätat av sömnen och med händerna vilande utmed kroppen. Livet skälver alltjämt i rummets halvdunkel i ett dämpat, knappt hörbart mummel. Lalla går fram till sängen och ser närmare på det livlösa, vaxgula ansiktet med det vita håret, som faller i raka luggar över tinningarna, den halvöppna munnen och kinden, urgröpta av den hängande käkens tyngd. Det som gör ansiktet sällsamt är att det inte längre bär de gamla glasögonen med hornbågar; det ser naket och bräckligt ut, för märkenas skull, som inte längre har någon funktion, på näsan, kring ögonen, över tinningarna. Herr Ceresolas kropp har med ens blivit för liten, för mager för dessa svarta kläder och det är som om han hade försvunnit, som om det endast återstod denna mask, dessa vaxhänder och illasittande kläder på en alltför smal galge. Då grips Lalla plötsligt av fruktan igen, av en ångest som bränner huden och gör blicken grumlig."
Kommentarer
Trackback
